Får man börja om livet?

Ligger i soffan och tycker synd om migsjälv. 
Igår hade jag en dålig dag. Asså en jättedålig dag. 

Hade glömt att hämta ut ny förpackning med antideppisar och hade då varit utan i 2 dagar - vilket gör att hjärnan fuckar ur.
Grät för att vi inte hade någon mat hemma. Kämpade mig iväg för att handla. Kom hem och insåg att jag glömt den viktigaste ingrediensen till grytan jag skulle laga - grinade igen.Hittade ett skitenkelt pastarecept med typ 4 ingredienser, ställde mig vid skafferiet och insåg att vi inte hade någon pasta kvar - grinade. igen. 
 
Någongång där under mitt förjäves kämpande under dagen så hamnade jag på köksgolvet. (grinade bara lite då). Kom på migjälv med att tänka att - om man kunde välja att starta om livet, just nu, alltså typ trycka på en resetbutton och allt började om från början, skulle jag göra det?
Liksom jag skulle ju få göra om göra rätt - otrolig många gånger som jag tänkt på att det känns som halva mitt liv har gått till spillo och fortsätter att gå till spillo, för att jag verkligen inte gör någonting. Jag kommer ingenstans? Jag vet också att jag spenderat så väldigt mycket av min tid att oroa mig för vad andra människor tycker och tänker, jag har bent over backwards genom alla mina år för att alla jag träffar alltid ska gilla mig. Det känns som jag stått och hoppat upp och ner med viftande händer i ett decenium för att få folk, som jag i slutet av dagen inte har något gemensamt med och troligen inte ens skulle tycka om, att kanske i en stund, en minut, en sekund, se mig. Komma ihåg mig. Inte glömma bort mig. Jag har alltid sett och känt mig som en bifigur i filmen som är alla andras liv. Ibland också min egen film. Jag har bara varit någon som liksom flutit med i sidlinjerna. Alltid där men aldrig riktigt med ändå. 

Iallafall - resetknappen. Skulle jag göra om allt detta, för en chans att bli typ... jag vet inte.. lyckligare? Gladare? Skulle jag veta vilka val som påverkat mitt liv till den grad att jag aktivt kunde välja att gå en annan väg, eller är jag helt oblivious när det kommer till vilka val som format mig som person och vad som faktiskt har påverkat mitt liv till det negativa? Skulle jag med - med de val av andra vägar - gå miste om någon som påverkat mig i mina jobbigaste perioder? Skulle jag därmed förlora vänner, och isåfall vilka? Skulle jag i den världen hitta andra människor att fästas vid, och skulle de personerna behandla mig bättre eller sämre än de som korsat min väg i detta liv?
 
Svaret är nog olika beroende på vilken dag det är du frågar mig. Igår, sittandes där på köksgolvet med huvudet i händerna så skulle jag utan tvekan ha tryckt på knappen. När man är sådär nere att tankar på ett annat liv - ett bättre sådant - flyter runt runt i ens huvud, så är det något som inte står rätt till. Igår ville jag bara inte mer. Och jag skrattar åt det idag och tänker att "fan va trasig man är när man grinar för så små saker"och "tänk att några 100mg av konstgjorda hormoner kan ändra ens tankemönster så mycket", och ja - det är konsigt, men inte fan är det kul. Inte någon gång ska man behöva tänka att man inte vill nå mer. Aldrig någonsin. 

Så nu, med detta inlägg som jag inte egentligen vet vart jag vill komma med, så vill jag bara försöka övertala migsjälv att allt jag gjort i detta liv - alla dagar jag tänkt att jag inte vill nå mer - är värda något. Alla dagar jag mått skit ger mer glans till de dagarna som är riktigt bra. Ju lägre dalar desto högre toppar. Och för att ha toppar så måste jag ventilera. Jag går med dessa tankar i mitt lilla huvud, och de for runt där inuti, snabbare och snabbare för varje dag som går. 

Så jag kommer inte börja blogga igen - inte som förut. Jag ska bara försöka ha denhär lilla gömman för mina low- och highlights. Som en dagbok för att tracka mitt mående, upp och ner, ner och upp. Ibland kommer jag in här och bläddrar igenom gamla inlägg och är bara så himla tacksam för att jag aldrig raderade denna blogg - för det är så himla kul att ha kvar. Det är ju liksom större delen av mina övre tonår nerklottrat här - även om det mest bara är bilder och nonsens. Är ledsen för att jag raderade min tidigare blogg - som jag skaffade ish 2010, det hade varit guldvärt att få läsa vad för vardagliga saker ich problem jag hade som mitt 13 åriga själv. Men jag vill ha det privilegiet att om 5-10 år kunna gå tillbaka och läsa om dessa år också. Många viktiga saker händer fortfarande, även om man inte tänker på de som stora händelser. 
 
Och bara för skojs skull - här är två bilder som enligt mitt bildarkiv faktiskt var några av de första som jag lade upp på denna blogg - någonsin - ca 2013. 
Tack för mig. 
En finis som inte kommer att inse sitt värde förrän över ett halv decenium senare. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback