Insåg att jag slutat blogga, totalt, när det gått 2 månader sen senaste inlägget. Truth said har jag mått som en kotte som blivit gnagd på av en ekorre, typ. Fysiskt och psykiskt har dessa 2 månader då vi, här på bloggen, har varit isär, vart de 2 värsta månaderna i mitt liv, so far. 

 

Att blogga blev på något sett en stress på berget av stress jag redan hade. Förväntningar och förhoppningar för denna höst har helt enkelt flutit ut i rymden tillsammans med min värdighet och personlighet. Jag har på något vis förstummat migsjälv och allting har liksom varit avskalat. Jag har varit ganska "låg" på de flesta sociala medier men allra mest när det gäller kontakten med mina närmaste. Vilket jag ångrar grovt. 

 

Men nu är det nytt år och jag har sakta men säkert lärt mig att gå mot ljuset i tunneln istället för att söka mig längre in där saker bara bli ännu värre. Har fått jättemycket hjälp av både skolan, sjukhus/psykologer, och min familj såklart. 

 

Vet inte riktigt vad jag ska säga eller varför jag ens skriver detta inlägg. Endel kanske tycker att jag söker uppmärksamhet och då får ni tycka det för jag kunde inte bry mig mindre om folk som ska försöka trycka ner andra. Jag vela bara dela med mig lite, dels för att ni ska veta och dels för att varje gång jag öppnar upp lite lossnar en av 100 stenar från hjärtat. 

 

Härifrån kan det bara gå framåt och uppåt. 

Så lovar jag och svär
Att allt som är skit, allt det sämsta i ditt liv
Det går över och förbi