Idag har jag fått dansa på riktigt för första gången på nästan 4 månader. Trodde först att det inte skulle bli av att dansa för mig alls nu i höst, men TUR SOM FAN redde det ut sig. 

 

Att få stå i den så otroligt inlevda och minnesfyllda danssalen på SV igen kändes så sjukt bra. Att få röra sig till någons koregrafi och bara få släppa loss. Det är helt stört att en aktivitet kan blockera ens tankar och släppa en fri på ett sådant sätt som dans gör för mig. 

 

Jag höll på att gå sönder förra hösten och ärligt så tror jag att dansen var en av de få sakerna som höll ihop mig. Nu är det år två på gymnasiet och ribban höjs ytterligare lite till. Jag tvivlar inte en sekund på att dansen kommer vara en av de saker som, iår igen, håller mig samman. 

 

Att kunna ha kontroll över sin egna kropp på ett sådant sätt. Att ha starka armar. Att ha stark mage. Att sätta snabba steg. Att få klara av en riktigt svår koregrafi. Bara en dansare vet vilken glädje det ger. Vilken otrolig jävla glädje och stolthet det sprider i hela kroppen. 

 

Helt otroligt.