MANNEN I DEN VITA HATTEN, 16 ÅR SENARE
Har setat och stirrat på min dator skärm i tio minuter nu, har försökt börja att skriva ett X antal gånger. Jag hade försökt förklara mina känslor till den här låten, men det går fan inte, det är för stort. Snälla. Jag ber dig. Lyssa och bara ta åt dig av allt och dö lite i själen, för det är låten värd.
Jag är lite rädd för att dela med mig, för jag är rädd att inte alla ska förstå, hur mycket kärlek och vishet det ligger i texten, och ännu mer i melodin. Det är så sjukt vad bara musik kan göra med ens själ. Jag blir helt fylld men ändå så himla tom och ihålig. Den är så bra, bra räcker inte ens till. Det gör bokstavligen ont i hjärtat.
En bänkrad i en rastlös sen april, jag tittar över axeln och ser dig blinka till,
Jag kan få dig när du vill, en vind blåser skräp längs korridoren en sista gång, och du & jag håller andan och håller händer i språnget
Det är inte så långt hem
Än fanns det tusentals tårar kvar, och de var dina att ge vem som helst, äntligen
De är de dyrbaraste smycken du har, så be aldrig om ursäkt igen, äntligen, passerar vi deras gränser
Minns du vår blodsed, våran lag, vårt dumma korståg mot en lika korkad stad
Jag minns allt som naglarna mot glas, men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt, men jag ser på din ängsliga hållning, din jagade blick att det känns
Att det är långt hem
Snart finns det inga tårar kvar, de var våra att ge vem som helst, äntligen
De är de dyrbaraste smycken vi har, så be aldrig om ursäkt igen, äntligen, sätter du själv dina gränser
Den där pojken jag aldrig kände, som gick på gator jag aldrig såg, och tänkte tankar jag aldrig tänkte, under ett tunt och flygigt hår
Och alla känslor slog och sprängde, hela vardagen full med hål, i en tid då inget hände, i en stad som alltid sov
Men älskling, vi var alla en gång små. Ja, vi var alla en gång små. Ja, vi var alla en gång små
Jag kastar stenar i mitt glashus, jag kastar pil i min kuvös, och så odlar jag min rädsla, ja, jag sår ständigt nya frön
Och i mitt växthus är jag säker, där växer avund klar och grön, jag är livrädd för att leva, och jag är dödsrädd för att dö
Men älskling, vi ska alla en gång dö. Ja, vi ska alla en gång dö. Ja, vi ska alla en gång dö
Vi ska alla en gång dö, vi ska alla en gång dö, vi ska alla en gång dö.
De är de dyrbaraste smycken vi har, så be aldrig om ursäkt igen, äntligen, sätter du själv dina gränser
Den där pojken jag aldrig kände, som gick på gator jag aldrig såg, och tänkte tankar jag aldrig tänkte, under ett tunt och flygigt hår
Och alla känslor slog och sprängde, hela vardagen full med hål, i en tid då inget hände, i en stad som alltid sov
Men älskling, vi var alla en gång små. Ja, vi var alla en gång små. Ja, vi var alla en gång små
Jag kastar stenar i mitt glashus, jag kastar pil i min kuvös, och så odlar jag min rädsla, ja, jag sår ständigt nya frön
Och i mitt växthus är jag säker, där växer avund klar och grön, jag är livrädd för att leva, och jag är dödsrädd för att dö
Men älskling, vi ska alla en gång dö. Ja, vi ska alla en gång dö. Ja, vi ska alla en gång dö
Vi ska alla en gång dö, vi ska alla en gång dö, vi ska alla en gång dö.
Kommentarer
Trackback