Ett djupt beroende och en förjävla ångest

 
 
Sitter skräddare på sängen med musik i lurarna, precis som vilken kväll som helst egentligen. Lyssnar på Håkans live skiva från Ullevi. Och det gör bara så otroligt ont i kroppen. Det går inte att förklara. Och det går nog inte att förstå. Den här euforin som uppstår blandas på något sätt med en sådan otroligt laddad ångest. Det känns lite som om hjärtat är uppe i det blå men ändå är hårt, hårt tryckt mot asfalten. Att någonting som ger en så mycket kärlek, värme och lycka, samtdigt får en att göra ont både fysiskt och psykisk? Det får mig att tappa fattningen lite. Tappa fattningen på vad som är verkligt, vad som är okej eller inte okej att känna, hur mycket man faktiskt får tycka om en person som man egentligen inte känner alls, och hur djupt och läskigt beroende man kan vara av någonting.
 
På senaste tiden har jag, alla mina sinnen och hela livet varit väldigt upp och ner. Gick in i en depression i höstas som jag inte har tagit mig ur än. Har mer eller mindre tappat kontakten med de flesta, då jag har varit för in och ut för att orka umgås. Har hoppat av i princip alla kurser i skolan och måste börja om 2an i höst. Har tappat mitt självförtroende och allt som har med självkänsla att göra. Och för att toppa av dessa 9 månader av magont och gråtande, förlorade jag för knappt en månad sen en av mina två kusiner. 22 år, världens gladaste, underbaraste och mest älskvärda människa. Vila i frid David.
 
Och detta ger mig en sån förjävla ångest. Det ger mig en ångest som jag aldrig har känt förut. Att må dåligt på det sättet jag har mått hösten, vintern och våren har varit enklare, det har bara handlat om mig. En depression som har fått mig att ligga i sängen 20 timmar om dygnet, inte orkat gå till skolan, inte ätit, inte pratat och vissa dagar knappt orkat blinka eller andas, det har varit mitt problem. Jag har känt behovet av att ta hand om migsjälv. Men helt plötsligt blir sorgen så mycket större, för nu är det inte bara jag längre. Nu är det alla runt om kring mig, alla dom som jag älskar. Att se så otroligt starka människor, bryta ihop totalt, det gör ont. Och helt plötsligt blir man beroende av varandra på ett sätt som man aldrig har varit förut. 
 
Så nu sitter jag här, skräddare på sängen med musik i lurarna, precis som vilken kväll som helst egentligen. Och för ett år sen hade det kanske sett ut så. För ett år sen hade jag kanske setat här och gråtit, men det gör jag inte idag. Halva 2015 har gått, och det har hänt mer dom senaste månaderna än vad det har gjort sammanlagt under dom senaste 10 åren. Och jag kan faktiskt ingenting annat än le, med tårar i ögonen och en otrolig klump i magen. För precis som euforin blandas med ångest så blandas sorgen och saknaden med glädje och tacksamhet. Den hårda vintern som har frusit både marken och mig, är över. Och på samma sätt som alla växter har tryckt sig genom halvfrusen jord för att sakta växa har jag också vuxit. Den senaste månaden har varit väldigt jobbig, och det kommer att vara det ett tag framöver också. Men det där lilla, lilla ljuset som varit för litet för att ens märkas, lyser starkare och starkare då jag mer och mer kommit till insikt att från och med nu kan det bara bli bättre. För jag tror ärligt, att just nu, när vi sakta går genom tiden, så har det bästa inte hänt än. 
 
 
 
 

Kommentarer
Postat av: Mattispattis

Du är så stark och fin, jag tror på dig ❤️

2015-05-15 @ 09:15:32

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0