Ett djupt beroende och en förjävla ångest

 
 
Sitter skräddare på sängen med musik i lurarna, precis som vilken kväll som helst egentligen. Lyssnar på Håkans live skiva från Ullevi. Och det gör bara så otroligt ont i kroppen. Det går inte att förklara. Och det går nog inte att förstå. Den här euforin som uppstår blandas på något sätt med en sådan otroligt laddad ångest. Det känns lite som om hjärtat är uppe i det blå men ändå är hårt, hårt tryckt mot asfalten. Att någonting som ger en så mycket kärlek, värme och lycka, samtdigt får en att göra ont både fysiskt och psykisk? Det får mig att tappa fattningen lite. Tappa fattningen på vad som är verkligt, vad som är okej eller inte okej att känna, hur mycket man faktiskt får tycka om en person som man egentligen inte känner alls, och hur djupt och läskigt beroende man kan vara av någonting.
 
På senaste tiden har jag, alla mina sinnen och hela livet varit väldigt upp och ner. Gick in i en depression i höstas som jag inte har tagit mig ur än. Har mer eller mindre tappat kontakten med de flesta, då jag har varit för in och ut för att orka umgås. Har hoppat av i princip alla kurser i skolan och måste börja om 2an i höst. Har tappat mitt självförtroende och allt som har med självkänsla att göra. Och för att toppa av dessa 9 månader av magont och gråtande, förlorade jag för knappt en månad sen en av mina två kusiner. 22 år, världens gladaste, underbaraste och mest älskvärda människa. Vila i frid David.
 
Och detta ger mig en sån förjävla ångest. Det ger mig en ångest som jag aldrig har känt förut. Att må dåligt på det sättet jag har mått hösten, vintern och våren har varit enklare, det har bara handlat om mig. En depression som har fått mig att ligga i sängen 20 timmar om dygnet, inte orkat gå till skolan, inte ätit, inte pratat och vissa dagar knappt orkat blinka eller andas, det har varit mitt problem. Jag har känt behovet av att ta hand om migsjälv. Men helt plötsligt blir sorgen så mycket större, för nu är det inte bara jag längre. Nu är det alla runt om kring mig, alla dom som jag älskar. Att se så otroligt starka människor, bryta ihop totalt, det gör ont. Och helt plötsligt blir man beroende av varandra på ett sätt som man aldrig har varit förut. 
 
Så nu sitter jag här, skräddare på sängen med musik i lurarna, precis som vilken kväll som helst egentligen. Och för ett år sen hade det kanske sett ut så. För ett år sen hade jag kanske setat här och gråtit, men det gör jag inte idag. Halva 2015 har gått, och det har hänt mer dom senaste månaderna än vad det har gjort sammanlagt under dom senaste 10 åren. Och jag kan faktiskt ingenting annat än le, med tårar i ögonen och en otrolig klump i magen. För precis som euforin blandas med ångest så blandas sorgen och saknaden med glädje och tacksamhet. Den hårda vintern som har frusit både marken och mig, är över. Och på samma sätt som alla växter har tryckt sig genom halvfrusen jord för att sakta växa har jag också vuxit. Den senaste månaden har varit väldigt jobbig, och det kommer att vara det ett tag framöver också. Men det där lilla, lilla ljuset som varit för litet för att ens märkas, lyser starkare och starkare då jag mer och mer kommit till insikt att från och med nu kan det bara bli bättre. För jag tror ärligt, att just nu, när vi sakta går genom tiden, så har det bästa inte hänt än. 
 
 
 
 

Allt som är skit

Insåg att jag slutat blogga, totalt, när det gått 2 månader sen senaste inlägget. Truth said har jag mått som en kotte som blivit gnagd på av en ekorre, typ. Fysiskt och psykiskt har dessa 2 månader då vi, här på bloggen, har varit isär, vart de 2 värsta månaderna i mitt liv, so far. 
 
Att blogga blev på något sett en stress på berget av stress jag redan hade. Förväntningar och förhoppningar för denna höst har helt enkelt flutit ut i rymden tillsammans med min värdighet och personlighet. Jag har på något vis förstummat migsjälv och allting har liksom varit avskalat. Jag har varit ganska "låg" på de flesta sociala medier men allra mest när det gäller kontakten med mina närmaste. Vilket jag ångrar grovt. 
 
Men nu är det nytt år och jag har sakta men säkert lärt mig att gå mot ljuset i tunneln istället för att söka mig längre in där saker bara bli ännu värre. Har fått jättemycket hjälp av både skolan, sjukhus/psykologer, och min familj såklart. 
 
Vet inte riktigt vad jag ska säga eller varför jag ens skriver detta inlägg. Endel kanske tycker att jag söker uppmärksamhet och då får ni tycka det för jag kunde inte bry mig mindre om folk som ska försöka trycka ner andra. Jag vela bara dela med mig lite, dels för att ni ska veta och dels för att varje gång jag öppnar upp lite lossnar en av 100 stenar från hjärtat. 
 
Härifrån kan det bara gå framåt och uppåt. 
Så lovar jag och svär
Att allt som är skit, allt det sämsta i ditt liv
Det går över och förbi 
 
 
 
Det är knasigt att tiden kan gå så fort fastän allt runtomkring en står blixt stilla. Det kändes som om det var igår jag tog dessa bilder men ändå har varje dag därifrån tagit en livstid? 

What guys look for in girls

 
 
 
Denna videon av dessa killar låg på youtube för ett tag sen, men den blev nertagen på grund av alla negativa kommentarer på videon. Men jag känner ändå att man har någon slags skyldighet to pass these things on.
 
Att man ens kan sitta inför över 500 000 subscribes på en sådan stor sida som youtube, och säga sådana rentav sagt vidriga saker om hur en tjej ska och inte ska vara/se ut för att "vara attraktiv", och sedan säga "But at the end of the day, be yourself, because that is the most attractive thing"?? Jag tror att jag aldirg någonsin har varit med om en sådan dubbelmoral? Dessa killar har inte en minsta aning om hur mycket dom påverkar flickor, ungdomar, tjejer i alla åldrar genom att säga dessa saker.
 
Bara det att det tog TVÅ dagar innan videon lades ner på grund av kommentarer och videoresponses som visade på hur dum i huvudet man måste vara för att inte förstå vilken skada det gör, visar på att det faktiskt finns människor ute i världen som kan tänka för sig själva, som vågar säga att visst du har rätt till din egna åsikt i vad du tycker är attracktivt, men säg det inte som en befallning till tjejer som i "du måste se ut såhär, för att få killar att gilla dig, in order to look appealing." 
 
Och detta handlar absolut inte bara om tjejer. Killar har precis lika mycket press på sig om hur dom ska se ut, dom har exakt lika många ideal att leva upp till. Pressen på både killar och tjejer kommer mest ifrån media, tidningar eller klädmärken som bestämmer hur "perfektion" ser ut. Men nu känns det som om det blir allt vanligare och vanligare att vi sjävla sätter den pressen på oss själva, och på dom runt om kring oss. Dessa slags videor är inte alls ovanliga, killar och tjejer som uttrycker sig om "how to be the perfect guy" eller som nu då "What guys look for in girls." 
 
Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst, för det finns, tyvärr, hur mycket som helst att prata om. Medias och våran egna syn på våra medmänniskor blir allt konstigare och svårare att leva upp till. Många unga, äldre, gamla tjejer och killar har kompisar/partners som säger till dom att dom är fina just som dom är, och att ingen ska få förändra dom. Men tyvärr så finns det troligen ännu fler som aldrig får höra det, och att då ramla över en video på youtube där tre killar säger att "du måste raka dina armar, dina ben, dina tre fjun som du har på överläppen, bort med allt kroppshår" och "entertain me, but be yourself" är det inte konstigt att många mår dåligt över sina kroppar, inte känner sig säkra med sig själva. 
 
Jag skulle tro att om media, trotts all förmodan, skulle lägga ner synen på hur en människa skulle se ut eller vara, in order to be "perfect", så skulle vi, resten av alla människor, leva kvar vid den synen. Vi skulle forstätta dömma varandra om hur vi ser ut, hur vi beteer oss och hur vi är som människor. Vi måste behandla varandra bättre. Ingen är perfekt, alla har fina sidor, men ALLA har också flaws. Det är det som vi måste börja förstå. 

RSS 2.0