Det finns en kille som jag  tycker om så himla mycket. Han är så jävla underbar och det är seriöst bara han som kan prata vett i mig. Han är den enda som kan lugna ner mig när jag håller på att explodera. Den enda som kan få mitt hjärta att slå sådar fort och hårt. Han som gör mig så himla lycklig. Sen finns det en annan kille. Den där killen som får mig att vilja explodera, han som får mig att stänga in mig på mitt rum, iväg från vänner familj plugg, han som bokstavligt får mitt hjärta att göra ont. Han som gör mig så jävla ledsen. 

 

Det är så viktigt, och det har inte jag gjort, jag har försökt så jävla mycket, men jag har inte gjort det, att se skillnad på dessa två personer. Jag borde kunna skilja på dom, jag borde kunna stänga av och stoppa mig själv när jag ser mer av den dåliga killen, än den bra. Men trots att jag borde kunna, så går det inte. Jag ser ingen skillnad. 

 

Jag blir så instängd i mig själv och i mina egna tankar så jag vet inte ut och in längre. Desto mer jag tänker desto konstigare blir jag. Tillslut är jag helt förstörd. Men man får inte. Man får inte låta andra leva på att en själv mår dåligt. Nej, jag säger inte att han tycker om att såra mig, men, han sårar mig. Gång på gång nu har han gjort mig illa, och ärligt vet jag inte om han vet om att han gör det. Jag vill inte vara en dryg dramaqueen som flåsar honom i nacken om vad han gör för fel, men jag kan heller inte leva och låstas som ingenting när han får mig att må dåligt? För det är det som är grejen. Mina 2 killar är samma kille, och jag vet inte om han får mig att må mest bra eller dåligt. 

 

Jag säger heller inte att jag gör alla rätt, långt ifrån det. Jag är så bra på att överdriva och att tänka för mycket men du måste förstå att jag försöker bara få dig att förstå. Jag försöker få dig att lyssna på mig. Du har sagt själv att du vill förändras, att du vet att du inte är en bra pojkvän, att du inte borde vara i ett förhållande då det alltid slutar med att du gör någon illa. Men man måste kunna kämpa. Jag måste kunna få kämpa för dig, och du måste kunna få kämpa för mig. Vi, du och jag, måste jobba tillsammans. 

 

Man ska inte se två killar. Man ska se en kille. Den bra killen. Jag säger absolut inte att alla killar ska vara som dessa tumblr quote som någon sne jävel, som sitter i sin källare och drömmer om hur den "perfekta killen" ska vara, har fantiserat fram. Det är svårt att prata för alla tjejer men jag vet iallafall att jag inte vill ha en bibel om hur fin jag är varje morgon, eller vad fan dessa jävla bilder nu säger. Jag vill bara ha någon som tycker om mig för den jag är. Någon jag kan vara med, bara vara med. En kille som bara får mig att må bra. 

 

Det är svårt att fråga någon vad jag ska göra, och jag vet verkligen inte själv. Men jag tänker inte höra av mig. Jag tänker inte säga förlåt. Och sist men inte minst, jag tänker för i hela helvetet ALDRIG gå tillbaka till ett förhållande där jag mår mer dåligt än bra.